HOVNARREN
UTE NU!
Ny novell ute den 6 maj, 2020!

Hovnarren

Mörk humor i science fiction-saga med arabian nights-toner!


Reno är hovnarren som behöver få ihop pengar för att fly till ett annat solsystem innan sultanen tröttnar på honom.

Hans kompanjon Sheena iscensätter en rad våghalsiga kupper. Renos förmåga att lura döden och Sheenas list ger duon unika möjligheter att narras.

Hovnarren är en science fiction-saga inspirerad av Puckelryggens berättelse från Tusen och en natt.

.

Ges ut av Lionvalley Publishing

Länkar för att köpa och ladda ned boken:

Novellen finns också att läsa på Nextory.

OM MIG

Science fiction och fantasy-författare som bor i Stockholm, men tillbringar större delen av min tid i andra världar. Jag vurmar för svärta, längtar efter frihet och älskar nyfikenhet.

Jag tar uppdrag som föreläsare och skrivlärare och är specialist på genrerna fantasy, science fiction och skräck.


SMYGTITT PÅ NYA NOVELLEN

HOVNARREN

Sheena slängde upp benen på divanen och vilade huvudet i Renos knä. Han smekte henne över håret. Hon lät blicken vandra över rummet. Displayer och lampor var diskret invävda bland färgsprakande väggmålningar och guldutsmyckningar. Vurmen för den antika jordiska skönheten genomsyrade alla rum i sultanens palats, men hovnarrens rum var ett av de vackraste.

De hade inte haft det så här behagligt på länge, inte sedan Reno dog förra gången. Hans knotiga fingrar och grova naglar kändes sköna i hennes hår. Efter en stund började han sjunga mjukt och hon blundade. Sångrösten var ljus, snudd på skör. Huden knottrade sig på armarna trots att hon hört honom sjunga många gånger.

Reno tystnade och Sheena öppnade ögonen. En tjänsteflicka stod i dörren med öppen mun. Hon ryckte till och blinkade några gånger, som om hon vaknat när Reno slutade sjunga. Hastigt bugade hon sig, som hon borde inför hovnarren, men lyckades inte avhålla sig från att rynka näsan. Reno rörde inte en min åt det. Han var sig själv bakom de utstående olika stora ögonen, den sneda munnen och den tillplattade näsan; hur någon uppfattade hans skal bekom honom inte. Sheena flinade åt flickans äcklade ansiktsuttryck. Puckeln på ryggen var kanske lite väl ful, men annars hade hon för länge sedan slutat bry sig om hur Reno såg ut. Några av hans kroppar var vackra, andra var fula. Alla tjänade olika syften. Han smekte henne bakom örat, ned över nacken.

Tjänsteflickan stirrade storögt på dem men Reno log vänligt åt henne. Det ryckte i mungipan på flickan, som om hon inte visste om hon borde återgälda leendet. Till sist log hon ansträngt och sa:

"Hans upphöjdhet önskar att ni underhåller kvällens gäster efter middagen."

"Med nöje", sa Reno och log återigen sitt sneda leende.

Flickan backade ut ur rummet. Hon kastade ett sista ögonkast på Sheena med ömkan i blicken.

Sheena fnyste när flickan försvunnit och satte sig upp.

"Nästa gång tänker jag inte vara din konkubin. Medlidande är jävligt tröttsamt."

"Som du vill", sa Reno och reste sig.

Han vaggade hjulbent över den tjocka mattan och nuddade en display. Dörren gled igen ljudlöst.

"Det är ändå tid för oss att fara vidare", sa han. "Kvällens föreställning får bli vår sista."

Sheena suckade, sträckte på sig och plockade en dadel från bordet bredvid divanen.

"Till slut kommer sultanen att tröttna på oss", sa Reno.

"Jag vet mycket väl vad den upphöjde gör med folk som han tröttnat på", sa hon. "Särskilt dem som får ta del av hemligheter."

Reno ryckte på axlarna.

"Jag kan inte hjälpa att han vill att jag ska underhålla medan han håller audiens."

"Underhålla? Du är i princip hans knähund."

"Min fulhet gynnar honom. Han ser vackrare ut och jag distraherar hans motståndare."

Sheena spottade ut en dadelkärna i handen och lade den i en skål.

"Vart far vi?"

"Luyten", sa han. "Men vi behöver mer krediter till färjan."

"Varför Luyten? Du vet att jag ogillar planeter där solen aldrig går ner."

"Jag har hört några rykten, vill nysta i några hemligheter."

Reno blinkade åt henne med det mindre ögat och hon ryckte på axlarna. Han for från stjärna till stjärna, hon följde efter. Det var ett liv. Ett bättre liv än de flesta. Om inte annat var det evigt.

"Då får vi göra det vi kan bäst", sa hon.

"Dö?"

"Kul skämt, Reno. Förresten är det leva vi är bra på. Jag menar förstås att vi ska narras."

"Med vem?"

"Vesiren för Dhahabidistriktet."

"Han som bor nära vår vän skräddaren?" sa han och spärrade upp ögonen. "Du har en plan!"

"Nej, inte än", sa Sheena. "Men vesiren är både rik och en riktigt obehaglig typ."

Reno kliade sig på hjässan, i det långa mörka håret som var det enda traditionellt vackra på hans kroppsliga fasad.

"Hur vet du att han är obehaglig?"

"Tjänarinnorna i hans följe anförtrodde sig till mig när vesiren besökte palatset. Han tar sig väl stora friheter med dem, om man säger så."

"Då hälsar vi på hos skräddaren och hittar på något. Kanske finns det en väg in till vesiren. Du kommer nog på en plan."

"Eller så improviserar vi."

Sheena strök sig över händerna, lade märke till fläckarna och de synliga venerna på handryggarna. Hon reste sig och möttes av Renos leende. Hans kinder var säckigare och skrattrynkorna djupare än vad de en gång varit. Rann sanden fortare eller hade hon låtit den flöda i glömska? Oavsett vilket var tiden kommen att vända timglaset.

***

Du har läst första scenen i Hovnarren. För att läsa vidare, köp eller låna novellen när den släpps!